Där nere på gatan…



Där nere på gatan tågar människor förbi i monotona rörelser likt robotar av stål. Hem från jobbet, hämta barnen, storhandla, laga mat. Ingen stannar upp vid mannen som sitter lutad mot den stenkalla husfasaden mitt på gatan. Ingen. De har bussar att passa, skrikiga ungar som drar och sliter i jackärmarna och tunga kassar att släpa. De har ingen tid och ingen ork. Ingen ork att stanna och skänka den där extra kronan som ligger och skräpar djupt ner i jackfickan bland nycklar och hopskrynklade kvitton. De sneglar lätt på mannen i förbifarten och låtsas inte höra dragspelsmusiken som han skapar med grova, spruckna, smått lortiga händer. Sneglar och hoppas att mannen inte ser att de ser, för det gör de. Ögonen ser, men själen blundar. Barnen pekar ibland och kommenterar hans yviga silvergråa skägg som sträcker sig ända ner till naveln. Vid busshållsplatsen står sura tanter i gråa tråkiga ullkappor med väskan i vänsterhanden. De muttrar medan de kastar föraktfulla blickar mot dragspelsmannen.

- Det är ingen idé att skänka pengar till en sån där, mumlar de till varandra.
- Han köper bara öl, det vet man ju!

Hans slitna beiga fiskeväst vittnar om många turer i ekan ute på sjön och kanske var han en skicklig fiskare en gång i tiden, med drömmar och mål. Hans plan var hur som helst inte att hamna där han är idag. Men det bryr sig inte människorna på gatan om när de passerar honom varje dag. De tänker på vad de ska laga till middag, när ungarnas fotbollsträning börjar och vad den där sommarstugan kostar varje år egentligen, kanske man skulle sälja den och satsa på en husvagn istället. De tänker på Yogapasset som börjar om två timmar och mår dåligt över hur lite familjen hittar på tillsammans nu för tiden istället för att irra omkring ensamma på knypplingskurser och bokcirklar.
En kvinna med en liten pojke i handen steppar förbi på den stenplattsbelagda gatan. Hennes höga klackar smattrar stint mot de spruckna stenarna. En maska syns tydligt bak på vaden. Den bruna kjolen i manchester är skrynklig efter åtta timmars sittande i en O-ergonomisk skrivbordsstol. Kappan ser dyr ut och den färgsprakande sjalen virvlar hela tiden i ansiktet på henne. Sminket har nästan runnit bort efter en hel dags stirrande på en blinkande datorskärm där tusentals bokstäver och siffror strömmat förbi. Håret ser oförskämt bra ut och fladdrar vackert i vinden. En tes har fastnat i ena mungipan men det märker hon inte. Pojken gråter, han är trött och har haft en lång dag på dagis, dessutom sov han säkert inte på vilan efter lunch. Mamman rycker i pojken.

- Skynda dig nu!
- Mamma ska hinna med mycket idag, vi måste in på Bolaget innan de hinner stänga.

Men pojkens strumpa har korvat sig under foten och han fryser om tårna, så han struntar fullständigt i att Bolaget snart ska stänga. När de går förbi dragspelsmannen skiner pojken upp.

- Titta mamma! Utropar han förtjust
- Han kan spela!

Mamman suckar och nickar.

- Mm just ja.
- Kan vi inte ge honom en krona? Frågar pojken och tittar upp på sin stressade mor.

Mamman ler besvärat mot dragspelsmannen, precis som om han skulle förstå hennes kniviga situation. Plånboken ligger längst ner i väskan under både agendan och mobiltelefonen. Hon har antagligen inga kontanter, möjligtvis en hundring, vilket är på tok för mycket att ge bort. Dessutom kärvar dragkedjan på väskan, det har den gjort i flera år nu. Hon skulle behöva en ny, det är hon värd tänker hon. Hennes man satsade faktiskt en halv förmögenhet på en ny stereoanläggning i vardagsrummet för inte allt så länge sedan.

- Snälla mamma! Pojken drar i hennes hand.
- Imorgon hjärtat, han finns kvar här imorgon ska du se.

Utan att vänta på något svar tar hon pojkens hand och pyser fort in genom Systembolagets automatiska skjutdörrar. Mannen spelar vidare på sitt dragspel, oberörd över vad som just skedde. Möjligtvis tyckte han lite synd om pojken. Han kände sig blödig, men var inte pojken lite lik han själv när han var i den åldern? Det blonda håret, de lätt utstående öronen, de nyfikna ögonen som orkade stanna upp och faktiskt titta, på riktigt.
Så föll mörkret, dag blev till natt och gatorna tömdes sakta på folk. Fönster efter fönster släcktes ned i dem betonggråa höghusen och endast adventsstjärnornas spröda ljus sken upp den kalla vinternatten. Kylan ligger som en dimma mellan husen och frosten glimmar vackert i alla färger på de nakna träden i parken. Dragspelsmannen ligger på sin bädd av gamla trasor. Han suckar tungt, känner sig gammal och trött, kan inte sluta tänka på pojken han såg tidigare på eftermiddagen. Han ser sitt andetag i form av ett vitt moln försvinna bland träden, men han fryser inte mer och sluter sakta sina tunga ögonlock.


Nästa dag är platsen tom där dragspelsmannen brukade sitta. Men det märker ingen. Ingen funderar vart han tagit vägen. Ingen undrar vad som hänt. Ingen bryr sig om att glada dragspelstoner brutalt bytts ut mot tung stadstrafik och skrikande barn som är trötta efter dagis. Ingen känner tomrummet efter den skäggiga mannen. Ingen undrar varför han inte sitter på sin plats längre. Ingen utom en blond pojke med lätt utstående öron som sparat en krona i sin jackficka…

0 kommentarer: