Hemma hos igen.

Nu ska jag blotta mitt hem igen. Det här är det första man ser om man mot förmodan har blivit hembjuden till familjen Gahlon. Stor och rymlig hall beskrevs det som i broschyren vi fick när vi köpte stället. Klaustrofobisk skulle jag själv kalla den. Men det är väl för att jag inte är fastighetsmäklare, dom har ju sin egen vokabulär.
Om man svänger direkt till höger efter entren, så slår man näsan i ett trappräcke, men om man tar ett par steg först så ser man ingången till köket som precenterats tidigare.
Svänger man höger igen så kommer man upp i trappen till övervåningen där den rymliga hallen fortsätter.

Snöröjning?????

Jag gick förbi Änglamarkens äldreboende i dag, på Eriksborg. Dystert men det är väl snart dags, om man får leva och ha hälsan, dra en vinstlott och få en plats där. När jag var sexton trodde jag att jag alltid skulle vara sexton, men sen blev jag skjutton, och då sket det sig , för det var bara en illusion.
Så här bra var snöröjningen, där våra äldre skulle släpa sig fram med rullator/rullstol/andra hjälpmedel. Vi gnäller över stolpskottet som röjer här hos oss på Hillen, men det här tog fan i mig priset. Jag hoppas att några anhöriga till dom boende slår näven i bordet. Det kanske är dom gamla med nitlott som kommer hit? Jag hoppas att dom har det bra trots dagens usla utemiljö.

Dum fundering ang. Viktoria och Daniel.

En del människor funderar varför bröllopet dröjer, det är väl ganska självklart, jag läste att det skulle kosta bortåt 25mille, så dom måste väl spara ihop lite stålar, de stackars unga tu. Men jag går ju också och väntar, för jag har inte varit på bröllop sen Per och Bettan gänga sig, så det skulle vara kul, om det blir så fort som möjligt.

Wasalopp.


På söndag är det dags för alla galningar, att dra ut i spåret mellan Sälen och Mora. Varje år samma galenskap, det är härligt att sitta framför TVn, och se när dom intervjuar kreti och pleti,då dom kommer in till Oxberg med skägget fullt av dräggel och snor, och till på köpet ska vinka i kameran och hälsa till nån hemma i soffan. Om ni tittar mitt i bilden, som jag tror är från -71,så kan ni se en blå-vit knopp sticka upp, det är inte jag. Vår herre har tilldelat oss ett antal hjärtslag, dom ska man vara rädd om, och inte slösa bort så fort som möjligt i dalaskogarna.

Styrelseragg.

Idag är det lördag, Jag och svanen har varit runt och försökt ragga upp en ny kassör till samfälligheten, fullständigt dödfött så här långt. Vi fortsätter i morgon, och håller tummarna för att någon vill ta uppdraget. Det vore för jävligt om vi måste köpa tjänsten från en revisionsfirma för stora pengar. Men å andra sidan kanske Hillenborna fattar att en samfällighet inte är självgående, den dag dom får en faktura på flera hundra kronor i månaden för kassörsjobbet. Dessutom tappar vi ju lite av kontrollen över det område som vi faktiskt äger tillsammans. Det värsta av allt är att dom som verkligen gör något, ofta kritiseras för det dom gör, det är väl dom som ska ha kredd även om det blir fel ibland. Väl mött på årsmötet, om det mot förmodan är någon Hillenbo som läser HILLENBLADET.

Hemma hos igen.

Nu släpper vi på integriteten, och blottar oss inpå bara skinnet som värsta kändiseliten. Nu hoppar vi från verksta´n, till köket som är hjärtat i vårt hem.
Här har vi en vy av köket
Här sitter vi isamma kök och spelar Ticket to ride ett ganska roligt sällskapsspel.
.

Studiehysteri.

Nuförtiden ska man ha så otroligt mycket poäng, diplom, och betyg, från högskola, universitet, och allsköns läroinstitut, för att få minsta lilla skitjobb. Jag har en liten skön dikt av Nicke Sjödin i ämnet.

Utbildninga.


På skola
geck jäg
tri termina.
Ållt som ållt.

Lärd mäg
tabella
nödtorftigt,
Fader vår
å na dela tell
bort i katkes´n.

Sen tyss jäg minnes
att´n Karl
´n tålfte
dödde
om höst´n.

Men sen
feck jäg ju
jussom nan sorts
specialutbildning å
ti yrke
som jäg skull ha
live ut.

Då jäg
å brorsan
va smopojka
å skull fo vära vä
på´n stämpling
tog´n Erik Ers´n oss
baka väggen
här i Jon Svens
å sa åt oss:

>>Nu pojka
skö ji vära
kvick å gesving
å höre på
va faktorn säg,
Åssä
skö ji komma ihög
att då han säg `gran`
då mene´n gräna
å då han säg `furu`
då mene´n tåll´n<<

Vä´n dänn
utbildninga
häri röggsäcken
ha jäg klara mäg
skaplit.

Nu om dan
ta e länger ti
å bli fullärd,
ha jäg förstått.

Vackert vinterväder.


Idag var det ett så kallat sagolikt vinterväder, när jag gick ut med hunden. Jag kunde inte låta bli att gå till backen och titta på ungarna som åkte pulka, man önskar att man var tolv år igen, och kunde vara med i svängen.

Rapport från fattigdom och elände.

Jag fick rapport idag från Hillenbladets utrikeskorre på Bali, Monika. Hon hade klagomål på att traktamentena bara räcker till det billigaste boendet, och bad på de sämsta stränderna, så och hade hon mage att kräva risktillägg, för att det var så ohemult varmt (30-40grader). Dessutom var paraplyerna i drinkarna av lågbudgettyp från Kina. Nästa gång får jag väl åka själv på dom här skituppdragen. M.V.H. Red.

Dom smutsiga sränderna.
Extremt påvert boende.

Komma ut ur garderoben....



Idag när jag gick över det jag tror heter prästbron, kom jag att tänka på att en gammal vän till mig, tillika anställd "slangen" kallad, sade till mig att titta lite närmare på broräcket som han hade gjort en gång i tiden. Det här var långt innan homosexuella hade fått status i samhället, så det var att betrakta som nästan lite suspekt när han smugglade in ett homopar bland de figurer som beställdes på broräcket. Och hade beställaren upptäckt det här så hade han förmodligen fått sparken för sitt tilltag. Men idag fotade jag det hela för att visa allmänheten genom Hillenbladet detta unika konstverk. Jag tror inte det är så många Västeråsare som har sett "bögarna" i broräcket, för dom flesta ser inte någonting när dom är ute och går. En uppmaning från mig är att lyft blicken en aning när ni är ute och går, det finns massor av små konstverk överallt.

Datavirus?


Det är mycke snack om att det är skadligt att sitta framför datorn för länge och stirra på skärmen. Det tror jag inte ett ögonblick på.

Ingemar Johansson.



Nu har the "champ" gått ur tiden, då börjar alla som var med 1959 och lyssnade på matchen mot Floyd, att tänka tillbaks och bli nostalgiska, så ock jag. Dom här åren som Ingemar var vår hjälte, hade vi grabbar runt Humlegatan där jag växte upp, ett häktiskt liv som snurrade kring boxning. Det skrevs kontrakt på matcher, med datum och tider för huvudmatcher och returmatcher. På matchdagen spändes rep runt torkställningarna, där morsorna hängde lakan när dom hade tvättstugan, och det var fint väder. Men nu fick dom hänga i torkrummet, för nu var det VM match. Domare utsågs, i regel någon som var extra bevandrad i idrott rent allmänt, och kanske läste rekord magasinet lite noggrannare, och hade väggarna fulla med baksidesbilder från samma tidning. Dom här matcherna var egentligen veritabla slagsmål, för ett stort aber var att det var ingen som ägde några boxhandskar i början, så vi sopade på varann med hockeyhandskar på nävarna, och det kan ju vem som helst räkna ut hur blodigt det blev, och dommaren han stoppade ju aldrig fajten för något ruff, som sparkar och knuffar, för dom som stog utanför repen ville ju se så mycket blod som möjligt. Jag tror att det var lagom till returmatchen Ingo-Floyd som den största entusiasten "Spirre" (frid över hans minne,) fick riktiga boxhandskar av sin morfar och mormor, som han bodde hos. Efter det blev det mindre blodigt. Ja det var en härlig tid, även om det blev mycke näsblod. Tack Ingo för den tiden.