Morsdag. (Alla mammors dag)


Hillenbladet tillönskar alla mammor en skön dag.

EUparlamentet.


Jag gick på torget i dag och luktade på blommorna, där var det full rulle i valstugorna, fina ord och vackra löften, över vad just han eller hon skulle åstadkomma i bryssel, mer än att lyfta en ohemult hög lön. Jag som är total motståndare till hela EUmedlemskapet orkar inte lyss till dylikt skitprat. Till yttermera visso, är vi nu en gång för alla med i detta "samarbete", och jag känner att man kanske skulle rösta på någon, jag vet bara inte vem. Jag vet inte hur övriga Hillenbor tänker rösta, men tittar man på tomglasen i vårat sophus, är det många som är kompis med Gudrun och tycker att hon ska få skämma ut..... jag menar reprecentera oss i Bryssel. Jag kan åta mig att sitta och sova i parlamentet, och åstadkomma lika lite som vilken Svensk politiker som helst där nere. Och det för halva ersättningen.

Månhuset igen.


Nu får dom nog problem att tutta på månhuset.

Skateboard.




Jag hörde rykten om en skateboard anläggning byggdes på Vallbyområdet, så jag hastade iväg för att kolla om det verkligen var sant. Det var det, och det såg riktigt bra ut, jag tog några bilder på banan under byggnad. Vi får hoppas att våra ungdommar uppskattar detta, och skejtar istället för att råna Vallby´s butiker, och ställa till jävelskap, men det är väl inte samma ungdommar. När jag var ung och busarna blev tillfrågade varför dom förstörde och ställde till sattyg, blev svaret alltid "vi har fan ingen lokal". Nu har man väl andra förklaringar hoppas jag.

Riktigt het konst.

Nu har månhuset brunnit igen. Förra gången Genbergs månhus brann, så frågade man VLT:s läsare vad dom tyckte i frågan. Jag skrev ett inlägg, och gjorde en jämförelse med Julbocken i Gävle, och tyckte det skulle vara bra för Genberg och Västerås om det blev tradition att bränna ner månhusen. Och jag hävdar med en dåres envishet att så är fallet. Man skriver inte särskilt ofta om Konstnären i fråga, men brinner hans månhus, eller sliter sig hans Utter inn, då är han het och blir omskriven. Det måste vara lite raballder runt en konstnär för att han/hon ska uppmärksammas. Tidigare har besökare till mig, frågat vem har gjort det där ( när jag visat hotell hackspett.) Svaret har varit.-Det är nån "knäppgök" som lyckats med konststycket att prata omkull kommungubbarna. Nu efter alla bränder och annat skit som drabbat "knäppgöken", så vet jag både hur han ser ut och vad han heter. Detta gäller nog inte bara mig. Gävle med deras bock är kända över hela världen, just på grund av bockbränningen varje år. Nu tycker jag inte Genberg privat ska drabbas ekonomiskt av det här, utan det får väl Västerås näringsliv och kommun stå för.

Woody woodpecker.

Vi har en ganska oskygg hackspett som besöker oss emellanåt, det tycker jag om serru. Bilden är tagen med telefonen så den är lite suddig, jag hade kunnat köpa en skaplig kamera för pengarna jag nu fick lägga på bilrep. (Ja ä in`t bitter).

Äntligen.

Nu är hon hemma igen efter en tids sjukdom. Med nytt ytter och innertak, samt ny motorhuv, blev hon en pärla igen. Jag önskar att den som hoppade på henne, kunde få reda på att operationen kostade 18000:- och att någon måste betala den summan, även om jag bara behöver stå för 3000:-

Konst/kulturintresse????


Jag trodde i min enfald att den vackra tavlan jag erbjöd mina läsare att bjuda på, skulle orsaka ett totalt kaos av budgivning från alla konstintresserade på Hillen. Men ack vad jag bedrog mig, det man samlar på i det här området är baran sitt eget navelludd, vilket man klistrar fast på postitlappar och sätter upp på kylskåpet, tillsammans med barnens/barnbarnens dagiskreationer. Den enda som ringde och visade intresse för tavlan, var en Rutger Knoll von Tott av Sävstaholm, han var ute efter en present till sin syster på Östermalm, som fyllde 100år. Han bjöd 11kr vilket skulle inkludera leverans och upphängning. Vart ber man en sån fara? Och mitt fantastiska hästskomuseum, som jag lagt ner så mycke tid och pengar på. Där lyser alla kultursnobbar med sin frånvaro, dom enda som vill se järnbiten är familjemedlemmar, och dom snåljåparna får jag betala inträdesavgiften åt, så där ramlar det inte in många rubler heller.

Tafvelmålarens signatur.

Så här ser signaturen på tavlan ut i förstoring, om det finns någon läsare, som är bevandrad bland Västerås tafvelmålare, och känner igen signaturen så kan väl han/hon höra av sig till Hillenbladets kulturredaktion. Även om ingen vill köpa tavlan, är det ju roligt att veta vem som gjort den.

Vilken tavla.

På Vallby´s vårfest som jag skrev om tidigare, hade Lions en insamling för behjärtansvärda ändamål i någon form, om man skänkte en tjuga, fick man deltaga i en bildorientering i Västerås. Tio finurliga detaljstudier skulle identifieras, och om man klarade dessa fick man vara med i en dragning, där man kunde vinna finfina priser som skänkts av konstnärer och hantverkare. Mot mina principer att aldrig skänka pengar till sk. välgörenhet, gav jag en tjuga, skrev ned var bilderna hörde hemma, vilket inte var särskilt svårt för en infödd Västeråsare som är lite iakttagande och inte bara stirrar ner i asfalten. Jag fick som jag hade förväntat mig, en påringning efter några dagar, med medelande om att jag hade vunnit. Tavlan på bilden var priset, och levererades hem till dörren. Jag kan inte tyda signaturen, men det lär vara en Väteråskvinna som målat den. Om det finns någon där ute i cyberrymden som känner för att lägga ett bud på konstverket, så lovar jag att skänka köpeskillingen till Lions.

Escargot.

Vinbergssnäckan, är en delikatess, som inte är lika eftertraktad i Sverige, som tilexempel Spanien och Frankrike, där man äter tusentals ton om året. Vedbobacken vår egen lilla alptopp är ett eldorado för nämnda krabat, tar man en promenad på kullen efter ett regnväder, så kan man på några minuter plocka en tioliters hink full. En dag ifjol mätte jag upp 2x2 meter, och räknade antalet snäckor, det var 53st på den lilla ytan. Om det funnits en efterfrågan hos Svenska restauranger skulle man kunna tjäna en hacka. Det är dessutom en ganska lång process att tillreda dom för eget bruk, så det är enklare att köpa färdigt. Det gäller ju kåldolmar och en massa annan mat också, som våra mammor tog som en självklarhet att tillreda, men vi numera är för lata att göra själva.

Glädjande utveckling på Vallby.

Jag har under mina vandringar på Vallby friluft, under senare tid märkt att det har byggts, målats och renoverats i långt högre grad än förr. I söndags var det vårfest, och familjen Gahlon var där och spenderade sina surt förvärvade penningar, på fika,lotter och annat krafs som man omöjligt klarar sig utan. Men när jag får se att man bygger riktiga gärdesgårdar, istället för dom lågbudgetmodeller med najtråd och spik, som dragit ner Vallby´s status lite, var jag tvungen att fråga vad som hänt. Om jag förstog det hela rätt, så har kommunen tagit över Vallby och skjuter till pengar till driften. Det är ju glädjande, för tidigare har personalen fått slå knut på sig själva för att det skulle gå runt. Om någon läsare vet mer i ämnet kan han väl höra av sig till bladet.

Man ska tala våra ungdommar till rätta...


Sommaren närmar sig med stormsteg, livet leker, saven stiger och allt känns så himla bra, Ja de e våren... Men, det finns alltid ett men. Natten mellan Tis.- Ons. har saven stigit för högt på någon av våra trevliga, väluppfostrade ungdommar på Pettersberg, vilket resulterar i en okontrolerbar lust ( inte att hångla med kärestan, eller spela lite boll i gröngräset) att hoppa sönder min bil, som är blå och kanske påminner lite om en studsmatta. Kostnaderna för reparationen hade räckt till 20 rejäla studsmattor. Det är ingen idé att bli arg, då blir man ju bara förbannad.

Vårbröllop.

Idag när jag promenerade från stan till Hillen passerade jag Vallby friluft, får jag se en massa folk som skålar i champis, och är snoffsigt klädda. Jag blir naturligtvis nyfiken och undrar vad som pågår, jag behövde inte gå i ovisshet någon längre stund, för det dök upp ett brudpar i ståtligt ekipage, draget av Vallby,s egen stora vackra Ardenner Prinsess tror jag han heter. Bruden var Svensk och brudgummen av Brittisk härkomst, vilket man ser på flaggorna, för gummen syns ju inte bakom kusken, men riktigt Brittisk röd kallufs hade han. Någon interjuv med paret stod inte att få, men dom såg glada och lyckliga ut.

Ge aldrig upp.

Det här kan man kalla kämpaglöd, här kastar man inte in handduken, för att det varslas till höger och vänster, och att det är taskiga tider. Man kan ju undra var den får näring ifrån.