Ingemar Johansson.



Nu har the "champ" gått ur tiden, då börjar alla som var med 1959 och lyssnade på matchen mot Floyd, att tänka tillbaks och bli nostalgiska, så ock jag. Dom här åren som Ingemar var vår hjälte, hade vi grabbar runt Humlegatan där jag växte upp, ett häktiskt liv som snurrade kring boxning. Det skrevs kontrakt på matcher, med datum och tider för huvudmatcher och returmatcher. På matchdagen spändes rep runt torkställningarna, där morsorna hängde lakan när dom hade tvättstugan, och det var fint väder. Men nu fick dom hänga i torkrummet, för nu var det VM match. Domare utsågs, i regel någon som var extra bevandrad i idrott rent allmänt, och kanske läste rekord magasinet lite noggrannare, och hade väggarna fulla med baksidesbilder från samma tidning. Dom här matcherna var egentligen veritabla slagsmål, för ett stort aber var att det var ingen som ägde några boxhandskar i början, så vi sopade på varann med hockeyhandskar på nävarna, och det kan ju vem som helst räkna ut hur blodigt det blev, och dommaren han stoppade ju aldrig fajten för något ruff, som sparkar och knuffar, för dom som stog utanför repen ville ju se så mycket blod som möjligt. Jag tror att det var lagom till returmatchen Ingo-Floyd som den största entusiasten "Spirre" (frid över hans minne,) fick riktiga boxhandskar av sin morfar och mormor, som han bodde hos. Efter det blev det mindre blodigt. Ja det var en härlig tid, även om det blev mycke näsblod. Tack Ingo för den tiden.

1 kommentarer:

Anonym sa...

En svensk legend har gått ur tiden. Undra om vi kommer få nån ny boxningshjälte. Tveksamt. Tveksamt om ens boxning kommer att fortsätta som sport.