Adventskalenderfenomenet.

På grund av förra inlägget måste jag berätta om en kalender i min barndom. Jag kom att tänka på det här när jag gick till ICA grytan för att köpa en sk. schokladkalender, ett gammalt försök att få barn intresserade av julkalender istället för TV. Detta sket sig naturligtvis, och barnen slet upp alla luckorna på en gång, som vilken schokladbit som helst, medan man fortsatte titta på Andy Pandy. Sedan stoppade man kalendern rätt i nyllet på ungarna genom TV´s julkalender, för det var ju där dom satt. För att återgå till tiden före TV när jag var liten, så kom jag som jag sa ihåg en gång då vi (min syrra och jag) fick en gemensam kalender, med små fack, som just en schokladkalender, men istället för godis var det små färglösa plastfigurer i form av vise män, herdar, Josef, Maria, en massa lamm och i lucka 24 the one and only, en liten nyfödd frälsare. Med andra ord hela julkrubbagrejen. Det här var ju omåttligt spännande (det fanns ju som jag sa ingen TV) vi fick öppna varannan lucka, och grät av lycka när det var något annat än ett tråkigt lamm, och hur vi samsades om lucka 24 där Jesus låg, har jag inget minne av för jag var förmodligen i något sorts euforiskt tillstånd, på gränsen till medvetslöshet just då. När julen var över (juldagen alltså) stoppades figurerna tillbaks i sina fack och tejpades igen, för att genomgå samma procedur nästa år, för pengar till en ny kalender fanns naturligtvis inte. Kottarna, ekollonen och tändstickorna som vi fick i julklapp, för att göra kossor och bygga vår egen bondgård av, kan jag ge mig fan på att det var samma varje år (men där är jag lite osäker)