Glödhett.





Före midsommar gjorde jag ett besök i Ramnäs,och gick vid gamla smedjorna och spekulerade,det här är en vacker och skön miljö, där jag trivs och mår bra när jag besöker den(vilket jag gör ganska ofta). Jag funderar ibland över varför jag känner mig så "hemma" när jag besöker gamla järnbruksmiljöer och smedjor. Jag vill gärna tro att det beror på mitt ursprung som vallon, vilket var smeder och kolare mm som kom hit på 1600-talet och lärde svensken att framställa bra järn. Dessutom har jag varit i den branchen, under min produktiva tid. Om ni orkar läsa vidare, ska jag berätta en historia som också kan vara orsaken till min min kärlek för smide och smeder. Det var så att jag var tolv år, och bodde med en kompis, hans mormor och morfar, i en bagarstuga i Ramnäs, som dom hyrde av en för mig gammal tant som kallades "byggaranna" (därför att hon hade snickrat en egen trädgårdsmöbel).Vi var ofta nere vid gamla smedjan och metade, och en dag tittade vi genom de skitiga fönstren in på gnistregnet när gubbarna valsade rundstång och tråd till det som skulle bli kätting. Pötsligt kommer det ut en man som är svart som natten av sot, och ser ut att vara minst hundra år. Hade han inte haft en så vänlig röst när han började prata så hade vi nog gjort i byxorna. Men han sade helt vänligt; - Vill ni komma in och titta grabbar. Vi tvekade inte en sekund, och han tog med oss på en resa i hans värld bland glödande järn skitiga smeder, och ett otroligt oväsen. Det tog säkert 2 timmar, och han visade oss allt både inne i och utanför smedjan. Det här var något helt fantastiskt (Liseberg och Grönalund kan slänga sig i väggen). Vi två smågrabbar, var helt lyriska efter detta, det kan jag lova.

0 kommentarer: